Jag kunde knappast hålla mig fast vid luckorna, så kruftlös var jag. Men så säger Bill:
»Håll an! Letade du genom fickorna på honom?»
»Nej! Gjorde inte du de'?»
»Nej. Då har han kvar sin andel av kontanterna än.»
»Kom då ombord igen! Va! tjänar de' till att ta med allt de' där bråtet å lämna kvar pengar.»
»Men tror du inte han kommer att misstänka, va' vi ha för oss?›
»De' kan nog hända — men hur' som helst ska' vi ha de'. Kom med!»
De stego ur båten och gingo ombord igen.
Dörren slog igen hårt, emedan den var på övre sidan, och om en halv sekund var jag nere i båten, och Jim kom tumlande efter mig. Jag ut med kniven och skar av repet, och vi gåvo oss i väg.
Vi rörde inte en åra, och vi varken talade eller viskade. Ja, vi knappast andades. Vi drevo hastigt nedåt, alldeles moltysta, drevo förbi hörnet på hjulhuset, förbi akterstäven, och några ögonblick senare voro vi hundra famnar nedanför vraket, och mörkret uppslukade detta ända till sista spåret, och vi voro räddade, och vi visste det.
Då vi kommit tre eller fyra hundra famnar från ångaren, sågo vi en liten glimt skymta fram ett ögonblick från lyktan i salongsdörren, och därav förstodo vi, att bovarna hade saknat båten och börjat begripa, att de nu voro nästan lika illa däran som Jim Turner.
Nu satte sig Jim till årorna, och vi halade ut för att söka vår flotte. Först nu började jag känna mig orolig för karlarna på vraket — antagligen hade jag inte haft tid till det förut. Jag började tänka på, huru förfärligt de var, även för mördare, att vara i en sådan klämma. Det är ingen som vet, sade jag för mig själv,
