jag kan en dag bli en mördare själv, och huru skulle jag då tycka om det? Så säger jag till Jim:
»De' första vi ser ett ljus, ska vi lägga i land en hundra famnar ovanför eller nedanför på ett ställe, där de' ä' ett gott gömsälle för dig och båten, och sedan ska' jag gå i land å spinna ihop nå'n historia å laga så, att någon far efter de där kanaljerna å befriar dom ur klämman, så dom kan bli hängda, när deras tid kommer.»
Men den planen misslyckades, för snart bröt ovädret ut på nytt igen, och den här gången värre än förut. Regnet öste ner, och inte ett enda ljus visade sig; alla människor hade gått och lagt sig, tänker jag. Vi skyndade av alla krafter ner utför floden, spanande efter ljus och spanande efter vår flotte. Sent omsider upphörde regnet, men himlen var fortfarande molnbetäckt och blixtarna veno ännu genom skyarna, och om en stund sågo vi vid en ljungeld ett svart föremål flyta på vattnet framför oss, och vi rodde ditåt.
Det var flotten, och vi voro mycket glada över att få gå ombord på den igen. På stranden långt ner till höger sågo vi ett ljus, varför jag sade, att vi skulle ro dit. Båten var full av saker, som bovarna hade stulit på vraket. Vi rafsade ihop dem i en hög på flotten, och jag sade Jim, att han skulle låta flotten driva. nedåt och visa ett ljus, när han trodde sig ha drivit ungefär två mil, och låta det brinna, tills jag kom. Därpå satte jag mig till årorna och rodde mot ljuset. Då jag kom närmare, såg jag ytterligare tre eller fyra ljus på sluttningen av en kulle — det var en by. Jag styrde in mot land något ovanför ljuset vid stranden, lade upp årorna och låt båten driva. Jag såg snart, att det var en lykta, hängande på flaggstången på en ångfärja. Jag gick ombord och sökte få fatt i nattvakten, undrande var han kunde ligga och sova, och snart fann jag honom sittande i fören med huvudet nedsjunket
