gamla affaradagr jóla, som, efter hvad Beckman visat, hos Snorre utan tvifvel är den 7 januari, hvilket ock Eirikr Magnússon[1] tar för gifvet. Vare sig uttrycket öfversättes med »julens utgångsdag», såsom af Beckman, eller med »the day, on which the Yule guests took their departure», såsom af Magnússon, torde det få anses beteckna julhelgens slut, hvarigenom Fants förmodan vinner ett stöd.
Det ser vidare ut, som om julhelgen, i motsats till julfriden, först i mycket senare tid börjat sträcka sig utöfver denna gräns, åtminstone i stora delar af vårt land. I bondepraktikans upplagor från 1600-talet och förra hälften af 1700-talet är det, såsom ofvan visats, på den 7 januari som Knut drifver julen ut;[2] och ännu så sent som på 1860-talet skrifver Hyltén-Cavallius (Wärend och Wirdarne, I, sid. 177), att »dagen efter trettondedagen, då julen lyktar, ännu får namn af Farängladagen, emedan änglarne, som varit på besök, då fara sina färde».
Det fanns alltså ännu för 50 år sedan trakter i Sverige, där julen slutade på samma dag som på Snorres tid; och det är icke otänkbart, att det än i dag kan finnas någon landsända, där den gamla sedvänjan håller i sig. I den ojämförligt största delen af landet torde emellertid tjugondagen sedan lång tid tillbaka räknas som julens sista dag.
På grund af de sakförhållanden, som i det föregående framdragits, tyckes det finnas ett visst fog för framkastande af den tanken, att icke blott Knutsdagen utan äfven julens slut i jämförelsevis sen tid undergått förflyttning från den 7 januari till den 13:e. Förloppet af en sådan flyttning måste emellertid hafva varit mycket långsamt, i den ena landsdelen har den skett tidigare, i den andra senare, så att den i det hela måhända sträckt sig öfver ett par århundraden eller mera. Såsom den tid, under hvilken den till sin största del försiggått, skulle väl snarast böra anses de sista årtiondena af 1600-talet och de första af 1700-talet. Och att Knut därvid
