så stora, att vi, deras efterkommande, ej nog högt kunna uppskatta deras förtjenst om fäderneslandet. De sökte nämligen genom regeringsformen förekomma ej allenast den verkställande maktens öfvergrepp (hvilket många hafva lätt att fatta och gilla) utan äfven representationens (hvilket många hafva ännu lättare att förbise)». I det mesta kan sägas, att 1814 års män i Norge iakttagit det samma, ehuru den grundlagen är mycket ofullkomligare och bristfälligare. — Af skadan blir man vis, säger ordspråket. Den s. k. »Frihetstiden» hade bättre lärt oss inse faran af en regerande riksdag. De Sverdrupska försöken i likartad syftning skola slutligen öppna äfven de norske valmännens ögon.
Äfven det norska folket har, såsom förut är sagdt, mellan tvenne statsmakter fördelat sin makt och gjort hvardera sjelfständig för sig samt oberoende af den andra. Det har af dem hvardera fordrats, att de skola ansvara för och upprätthålla hvar sin ställning och hvar sitt uppdrag. Såvida konungen skall hålla sin ed att regera efter grundlagen, och såvida konstitutionen skall upprätthållas, måste han tillbakavisa hvarje anfall på sin makt, komme än anfallet från den andra statsmakten. Kan och
