Alla domar af behörigen inrättade domstolar bör väl konungen låta verkställa, och när då domstolen är den högsta instansen, så underligger väl domen ingen ytterligare pröfning. Detta tyckes vara en obestridlig sanning. Af detta skäl — och då efter alla tecken den nu tillsatta riksrätten snart kommer att med sin pluralitet fälla de norska statsråden för det de icke afstyrkt och dymedelst hindrat Kongen att, bland annat, år 1880 vägra sin sanktion på stortingets beslut om en sådan ändring i Grundloven, att statsråden skulle vara närvarande under stortingets öfverläggningar, o. s. v. — är allmänhetens uppmärksamhet i högsta grad riktad på utgången och på hvad Kongen såsom den »udøvende Magt» kommer att med dessa domar göra. Ingen offentlig diskussion derom har dock, insändaren veterligt, ännu varit synlig i Sverige. Jag tillåter mig derför nu i detta afseende göra en början.
I en uppsats i N. D. A. för den 7 april 1883 med rubriken »Norges konung och storting», hvilken äfven blifvit utgifven i
