4
broschyrform, har genom sammanställning endast och allenast af norska grundlagens egna ord blifvit oemotsägligen ådagalagdt, att konungen i Norge i fråga om ändringar af Grundloven har absolut veto eller, med andra ord, att i Norge så väl som i Sverige grundlagsändringar erfordra båda statsmakternas sammanstämmande bifall. Deraf följer naturligen, att den ena statsmakten på intet vis kan tvinga på den andra en grundlagsändring. Deraf följer vidare, att det icke är något brott, om ett statsråd lemnar konungen sitt biträde för en sådan sanktionsvägran.
Om den ena statsmakten, t. ex. hr Johan Sverdrup och hans pluralitet i det nuvarande stortinget, skulle tycka eller för sina ändamål finna sig böra påstå, att konungens nu ifrågavarande sanktionsvägran »ögonskenligen är skadlig för riket», så är deremot ingen annan hjelp än att, om han det kan, skaffa riket en annan grundlag. Tills sådant skett, måste nämda ord i § 30 tolkas på ett sådant sätt, att de ej komma i strid med grundlagens andra paragrafer, hvilka gifva konungen lagligen rätt att, såsom orden lyda i § 80 om stortingets dylika »Beslutninger»: »enten at stadfæste eller forkaste dem». När konungen en gång önskade en sådan
