förminska konungens sjelfständighet och att så småningom undergräfva hela konungamakten och samla all makt i »Stortingets sal». Konungen skulle genom domarnes verkställande komma i samma belägenhet som den turkiske paschan, hvilken var skyldig att strypa sig sjelf med det silkessnöre sultanen sändt honom.
Enligt Grundlovens § 86 »dømmer Rigsretten i de Sager, som af Odelsthinget anlægges enten mod Statsraadets eller Høiesterets Medlemmer, for Embeds Forbrydelser, eller mod Storthingets Medlemmer for de Forbrydelser, de, som saadane, måtte begaae»; och i § 30 uppräknas de först nämda af dessa förbrytelser sålunda: »Finner någon medlem af statsrådet, att konungens beslut är stridande mot statsformen eller rikets lagar, eller ögonskenligen är skadligt för riket, är det hans pligt att göra kraftiga föreställningar deremot samt att låta intaga sin mening i protokollet. Den som icke sålunda har protesterat, anses hafva varit enig med konungen och är ansvarig derför — — och kan af odelstinget sättas under tilltal inför riksrätten.»
Om det är ett brott af statsråden, »såsom sådana», att icke biträda odelstingspluralitetens tycke, så är det väl också ett brott af odelstingsminoritetens
