vatten lemnas att frysa uti ett kärl, som ej lemnar rum för dess utvidgning, detta sönderspränges. — Om vattnet följde den nämnda allmänna regeln borde isen blifva tätare och tyngre än vattnet och skulle således sjunka till bottnen i våra sjöar, hvilkas hela vattenmassa på så sätt skulle förvandlas till is, hvilken sommarens värme ej skulle förmå att smälta.
Samladt i större massor afkyles vattnet mot vintren först på ytan, då det blir tätare och tyngre och i följd deraf sjunker och småningom blandar sig med det undervarande samt afkyler detta till dess att hela massan fått en värmegrad af +4 grader; då först fryser vattnet eller som det benämnes, sjön lägger sig, hvarvid dess temperatur sänkes till O grad. — Isen kan blifva ganska tjock, men som den är en mycket dålig ledare för värme, bibehålles alltid vattnet på djupet vid +4 grader.
Det instrument, som begagnas för uppmätning af kroppars värmegrad, kallas termometer (värmemätare) och grundar sig på kropparnes förutnämnda egenskap att vid uppvärmning utvidga och vid afkylning sammandraga sig. — Instrumentet består af ett glasrör i ena ändan utblåst till en kula, hvilken tillika med en del af röret är fylld med qvicksilfver och sedan tillblåst äfven i den andra ändan. Vid glasröret är fästad en graderad skala, å hvilken vid instrumentets tillverkning först utmärkas tvenne punkter, den ena kallad fryspunkt och den andra kokpunkt. Den förra erhålles genom kulans nedsänkning i ren, smältande snö eller is och den sednare uti ångan från kokande vatten. Afståndet mellan dessa punkter kallas fundamental-afstånd och indelas uti ett visst antal lika grader, hvilka sedermera äfven fortsättas såväl under fryspunkten som öfver kokpunkten. — I afseende på indelningen af fundamental-afståndet finnas flera slag af termometrar. De vanligaste äro Celsii, Reaumurs och Fahrenheits. Å den förstnämnde, som begagnas inom
