som åtgår att höja temperaturen hos 1 ℔ vatten en grad på termometern.
Om t. ex. 1 ℔ is af 0° lägges uti 1 ℔ vatten af +79°, så visar det sig sedan isen hunnit smälta, att man erhållit 2 ℔ vatten af 0°, det vill säga, det använda isstycket behöfde för att smälta lika mycket värme, som förut erfordrats att höja 1 ℔ vatten till +79° eller med andra ord 1 ℔ is band vid sin öfvergång till vatten 79 värme-enheter. Uppvärmer man än vidare samma vattenqvantitet, så veta vi, att under vanliga förhållanden kokning icke inträffar förr än temperaturen stigit till +100°, hvarvid vattnet öfvergår till gas eller ångform. Vid denna öfvergång bindes ytterligare en betydligt större qvantitet värme än förut, nemligen 537 värme-enheter eller 537 gånger så mycket värme, som fordrats att höja temperaturen hos samma vattenmassa blott en grad.
För att kunna bilda sig ett rätt begrepp om ångans natur och egenskaper är det emedlertid af vigt att känna företeelserna vid sjelfva kokningen. Om man nemligen tager ett med vatten fyldt kärl och utsätter dess botten och sidor för värme, finner man, att vattenpartiklarne, närmast intill den uppvärmda ytan af kärlet, bilda sig till små blåsor, hvilka såsom varande mycket lättare än vattnet uppstiga tills de träffa ett kallare vattenlager, hvilket beröfvar dem deras ångform så att de åter försvinna. Bäst synes detta om man till försöket begagnar ett glaskärl t. ex. en flaska, som hålles öfver en passande lamplåga. Man märker då att blåsorna bildas vid bottnen af flaskan och stiga att börja med helt obetydligt, beroende naturligtvis på vattnets temperatur, innan de försvinna, men stiga sedan allt högre och högre, till dess temperaturen hos hela vattenmassan blifvit +100°, hvarvid rörelsen blir allmän genom hela vätskans djup och kokning inträffar. Om vatten derför skall kunna komma i kokning, måste hettan anbringas å kärlets botten eller åtminstone
