14
förbränning af 1 ℔ ved endast kan tillgodogöra 2588 à 2700 värmeenheter, men vid cokes 4850 och vid stenkol 4500 à 5500 för samma vigt.[1]
Förbränning i den mening vi här behöfva betrakta den, är en kemisk företeelse som eger rum vid den innerliga föreningen mellan brännmaterialiernas kol och luftens syre, hvarvid icke endast värme utan äfven låga utvecklas. Uti eldstäder i allmänhet kunna kolet och syret ingå tvenne föreningar, hvarvid förbränningen blir antingen fullständig eller ofullständig. I förra fallet förenar sig kolet med 2,66 gånger dess vigt syre och hvarvid såsom produkt af förbränningen bildas kolsyregas, och i det sednare med endast 1,33 gånger dess vigt syre, hvarvid koloxidgas utvecklas.
För brännmaterialiernas fullkomliga tillgodogörande fordras derföre ett fullt tillräckligt tillträde af frisk luft och derefter rättad höjd af bränslelagret. — För vinnande af detta ändamål är det ock, som eldstäderna äro försedda med rostgaller af jern, på hvilka brännmaterialet hvilar och emellan hvars öppningar luften underifrån får tillträde till bränslet.[2] Till undanskaffande af den förbrukade luften äfvensom till åstadkommande af det för en liflig förbränning nödvändiga draget, såsom vilkor för lufttillströmmandet, tjenar å andra sidan skorstenen. Vid eldstäder i allmänhet låter det sig ock ganska väl göra, att genom riktigt afpassande af skorstenens höjd erhålla ett för behofvet
- ↑ De här lemnade uppgifterna rörande, cokes och kol efter
Professor Fock.
Andra författare uppgifva förhållandet för cokes och kol till emellan 6000 à 7050 värmeenheter per ℔ af båda.
- ↑ Till fullständig förbränning af stenkol är dock lufttilloppet mellan rosterna ej tillräckligt, hvarföre det är nödvändigt att på ett eller annat sätt inleda luft äfven ofvanpå bränslelagret, för att mätta der bildade gaser, hvilka derigenom nyttiggöras på samma gång rökbildning förhindras. Vidare härom längre fram vid lokomotiveldstäders inrättande för stenkolsbränning.
