32 vigt, hvarmed den belastas, så länge belastningen icke öfrergår fjäderns styrka; då åter böjningen for samma lika stora tillökning af belastningen börjar visa eig större, är detta ett tecken att den blifvit belastad öfver sin bäruingsförmåga. Vid en fjäder har man att fasta sig vid 3 egen- skaper, nemligen: dess elasticitet eller fjädring; dess elastiska styrka; och dess absoluta styrka eller bir- ningsförmåga. Dess elasticitet uttryckes genom den fjädring, som visar sig för en gifven belastning; dess elastiska styrka åter genom den last som förorsakar en gifven fjädring, och dess absoluta styrka genom den största belastning den kan uthärda med bibehållande af sin elasticitet. Elasticiteten förhåller sig direkt som kuben af spännet (fjäderns längd), omvändt som bladens antal, som kuben af deras tjocklek och sammalunda omvändt som deras bredd; absoluta styrkan deremot omvändt som spännet direkt som antalet, som qvadraten af tjockleken och som bredden af bladen. En fjäders elasticitet ökas så- ledes med spännet vida öfver hvad dess styrka för- minskas. Om t. ex. spännet ökas som 1. 2. 3. 4, förminskas fjäderns absoluta styrka som 1. ^. �. j, under det att elasticiteten ökas som .1. 8. 27. 64, äfvensom, vid bibehållande af samma spann, om tjockleken af bladen förminskas som . 1. �. J. \, den absoluta styrkauäfven förminskas som 1. f. |. ^, men elasticiteten åter ökas som . . .1. 8. 27. 64. Det är, om spännet fördubblas eller tjockleken af bla- den tages endast hälften, ökas elasticiteten 8 gånger under det att absoluta styrkan förminskas i förra fallet till hälften och i sednare till fjerdedelen. Elasticiteten hos lokomotivfjädrar varierar emellan � och 1 tum för hvarje 24 oentners belastning = (1 engelsk ton) och någon gång till och med endast | tum. Åt fjädrar för drif- och bakhjulen gifver man vanligen ston � VjOOQIC
Sida:Hwasser Lokomotivforare.djvu/44
Den här sidan har inte korrekturlästs