— utropade Peter Kühn och höjde de väldiga händerna mot taket. — En sådan der nykomlig vet då ingenting alls. Han vet ej ens, att det är jag som har hela korrespondensen om händer, som får svara för att den i ordentlig tid expedieras!
Saken var den, att Peter Kühn så till vida hade korrespondensen om händer, som han bar alla brefven hvarje afton till de olika postkontoren, och så purpurskimrande hans ansigte än var, så hade detta förhållande likväl icke någon inverkan på brefvens ordentliga aflemnande. Det var åtminstone ett högst sällsynt undantag, om han bar till danska postkontoret ett bref som skulle aflemnas på det hannoverska eller om han ansträngde sig för att i rätt tid hinna till preussiska postkontoret vid Gänsemarkt, då han borde hafva begifvit sig till det mecklenburgska vid Grosse Bleichen, hvilka lokaler just icke äro grannar.
Men det blef afton äfven på den dagen. Genom underverk af skyndsamhet hade Gustaf Blom ändtligen fått alla brefven färdiga, något som onekligen förvånade herrar kontorister och bidrog att höja nykomlingen i deras aktning. Max Keller ansåg sig till och med böra yttra ett par uppmuntrande ord till den som visade så god vilja.
— Under min ledning skall det nog gå bra, — sade han mycket nedlåtande och klappade Gustaf Blom helt nådigt på axeln, hvarefter han höll ett för tillfället lämpligt tal om en nykomlings alla skyldigheter.
Klockan hade redan slagit tio, och nu kunde hvar och en af kontorspersonalen använda den återstående delen af eftermiddagen efter behag. Det var en vacker sommarafton och Max Keller
