föreslog just att man skulle hämta litet frisk luft nere vid Alstern, då den gamle bokhållaren passerade rummet på utgående.
— Herr Brummer! — ropade Max Keller och ställde sig i vägen för honom.
— Hvad är det fråga om? — sporde bokhållaren helt förskräckt. Max Kellers häftiga fasoner inverkade alltid ofördelaktigt på den gamle herrns svaga nerver.
— Det är ingenting farligt, herr Brummer, — försäkrade Keller. — Det är alldeies icke fråga om någon post i hufvudboken. Jag vill endast presentera vår nye volontaire för er, herr Brummer. Han är ännu något grön, men får jag blott sköta honom en tid, skall han nog blifva mogen för den högre kommersen.
— Fägnar mig, min herre, — svarade bokhållaren, hvilken icke visade stort interesse hvarken för den ena eller den andra af kontoristerna, gjorde en knapphändig bugning och lyckades undkomma.
— Ha, ha, ha! — skrattade Max Keller. — Jag tror att gamle Brummer är rädd att vi skulle truga vårt sällskap på honom. Det behöfver han sannerligen icke frukta. Tråkigare karl har jag aldrig träffat på. Tänk om ni skulle blifva ett sådant der original, hr Blom, i tidernas längd.
Gustaf Blom bad Gud bevara sig derifrån, men den bönen vågade han dock icke högt uttala. Han endast smålog och visade sig belåten med att ega Max Kellers mäktiga beskydd.
Under vägen från kontoret bevisade den sistnämnde ytterligare sin bevågenhet mot nykomlingen genom att uppdraga en karakteristik af
