kontorspersonalen. Det kunde vara godt att känna, menade han, hvad hvar och en gick för.
Gamla Brummer hade så länge varit bokhållare i huset, att ingen af de öfrige biträdena kunde minnas hans företrädare. Han var en hjertans from, gammal man, hvilken visst icke gjorde skäl för sitt namn, utan satt tyst och stilla hela dagen bakom sina böcker och endast upplät sin mun, när han skulle besvara en fråga af principalen och äfven då inskränkte sig till de allra nödvändigaste yttranden. Han deltog aldrig i de öfrigas samqväm, utan när klockan slog tio på aftonen, bugade han sig för hr Schmidt och smög sig så obemärkt som möjligt genom det yttre kontorsrummet. Hvart han då begaf sig, kunde ingen säga. Ingen visste hvar han bodde, om han egde familj eller icke eller huru han brukade tillbringa sina hvilodagar. Med detta hade heller ingen att göra det ringaste. Herr Brummer skötte sina böcker och skötte dem utmärkt. Detta var nog för att skaffa honom aktning, skulle det också hända att någon lättsinnig ung kontorist kände stor lust att göra sig lustig på herr Brummers bekostnad, när han med ljudlösa steg om morgnarna smög sig till sin skrubb eller när han om qvällarne på samma sätt begaf sig derifrån.
Om herr Grünbeins utomordentliga förmåga såsom korrespondent och förste kontorist hade Max Keller redan under dagens lopp haft tillfälle att yttra sig. Han tillade endast nu, att Grünbein var en mycket allvarlig man och mycket solid, som hade viss procent af firmans behållning och arbetade som en myra. Han kunde vara mycket häftig, när brådskan ansatte honom, men var aldrig orättvis vid
