afslutat sina kontorsgöromål för dagen, ty det var en lördag, då korrespondensen icke steg till den kolossala höjd, som under veckans föregående dagar och då man derför kunde stänga kontoret något tidigare.
Kontoristerna hade aflägsnat sig, angelägna om att njuta af sin fristund. Endast gamle Brummer satt ännu i sin vrå bakom hufvudboken och arbetade lika träget. Det var blott söndagen, som för honom icke gälde såsom arbetsdag.
Familjen Schmidt tillbragte hela sin tid, både vinter och sommar, i det gamla huset vid Alter Wandrahm. Johann Gottschalk Schmidt kunde under den vackra årstiden hafva bott i den praktfullaste villa i den skönaste trakt af Hamburgs omgifningar. Hans rikedomar kunde hafva tillåtit honom att bygga ett sommarslott på den höga Elbstranden utanför Altona eller, om han föredragit det täcka framför det präktiga, bebo en liten nätt lägenhet vid Aussen Alster, i Harvstehude, eller i Eimsbüttel eller i Wandsbeck; men han bodde icke på någotdera stället, han bygde icke något slott eller förskaffade sig någon liten täck sommarlägenhet.
När dagens mödor voro slutade, satt herr Schmidt vid sin pipa midtemellan sin hustru, den godmodiga och hjertans fromma fru Luise, och sin dotter, den vackra fröken Elise, hvilken visade ett lika fromt och godmodigt sinnelag, som modren. Det var endast undantagsvis, som herr Schmidt gick i sällskaper eller som han sjelf såg gäster hos sig. Han hade icke tid till någotdera och han behöfde det ej heller för att vinna bekantskaper. Hans namn
