— Men nog skulle det vara bra roligt, att resa, pappa! — utropade fröken Elise och såg åter upp från sitt arbete. — Pappa vet att jag icke är fallen för ombyte, men man kan verkligen en gång ledsna på Doves Fleth och på dessa välsignade små, stinkande kanaler, hvilka pappa anser så passande för mina sjöpromenader, då jag vill andas frisk luft.
— Ledsna på Doves Fleth! — utropade herr Schmidt och betraktade sin dotter med yttersta förvåning.
— Ledsna på Doves Fleth! — utropade Elises mor och såg lika förvånad ut.
Det var ett ord, som man ännu aldrig hört i det gamla goda huset vid Alter Wandrahm.
— Små, stinkande kanaler! — utropade herr Schmidt och glömde alldeles af sin pipa. — Vet du barn, att det är just från dessa små, stinkande kanaler, som den stora firman Schmidt, Schmidt & Schmidt fått all sin rikedom, och när firmans chef kan gifva sin dotter ett dyrbart smycke att höja de behag, hon fått af naturen, tycker du troligtvis icke att det smycket är så motbjudande; men det har sitt ursprung just från de der stinkande kanalerna. Det är otacksamt att tala så, det skall jag säga dig Elise.
— Se så, blif icke ond, pappa! — bad Elise och såg så innerligt bedjande in i fadrens ögon. — Men nog måste pappa medgifva, att det kan finnas vackrare trakter på jorden. Jag älskar mitt Hamburg och jag vördar dess storhet, jag respekterar dess skickliga och arbetsamma köpmän, bokhållare, kontorister, magasinsföreståndare, »Qwartiersleute» och öfriga arbetskarlar, sjömän, pråmförare,
