»storborgare» i Hamburg nedlåter sig att sällskapa med dottern till en schackerjude. Hon vill äfven umgås med komedianter, hvilka drifva verlden omkring och lära en ärbar flicka att förakta sitt fädernehem.
— Sarah Lazarus har aldrig talat med mig om något sådant, — försäkrade fröken Elise. — Om jag någon gång ledsnat på att låta Peter Kühn ro mig omkring på detta grumliga vatten och jag kommit att tänka på andra länder, gladare och soligare än vår stad, så äro farbror Martins bref mer skuld dertill och de bref jag någon gång fått från ... från ...
Elise stannade förlägen i sitt tal. Den skära rodnaden på hennes kinder blef starkare. Hon såg åter ned på sitt arbete.
— Ah, du menar från din kusin Wilhelm, — inföll fadern och smålog. — Ja så, det är Wilhelm, som sätter sådana dumma griller i ditt lilla hufvud. Nå, nå, det ger sig väl nu, ty det ser ut, som skulle han snart infinna sig här.
— Kommer Wilhelm hit? — frågade mor och dotter på samma gång, fastän med olika häftighet i tonen.
— Så låter det nästan på bror Martins sednaste bref, och jag är rätt glad deråt, ehuru Martin tyckes vara af motsatt åsigt. Han vill behålla honom qvar i Calcutta, der Wilhelm lärer vara utomordentligt passande och användbar för de affärer, som vi bedrifva inåt landet. Han har fullkomligt tillegnat sig infödingarnes språk, känner deras seder och har blifvit nästan en hindu. Det är mycket svårt att af en tysk göra en hindu, skrifver Martin, men Wilhelm tyckes hafva öfvervunnit alla svårigheter i den vägen.
