hus att omsätta; men en gång kom jag till den stora handelsstaden och fick en dag händelsevis se mäklarens likfärd. Han var verkligen död. Var det ett olycksbringande omen? Skall Hamburg också dö en gång? Skall der icke mer finnas fin bankomark på papperet och feta schillingar i byxfickorna och senatorer, som hafva kontor på en bakgård vid Kaffamacherreihe? Skall Bankos vålnad irra omkring i den öde natten på ruinerna af forntida makt?
För halftannat decennium sedan kunde ingen tro att Hamburg vore annat än odödligt. Allt syntes der också så nytt, lifligt och ungdomligt, från och med »Nikolaikirche», som då var blott en liten modell för det stora tempel, hvilket det sedan blifvit, och ända till de beskäftiga uppassarne i Alster-Paviljongen, som buro så förhoppningsfullt gröna förkläden.
Nå ja, det var i Alster-Paviljongen, en afton för många år sedan, sade jag. Jag besökte nämnde café hvarje dag och som jag för hvarje kopp thé eller hvarje smörgås med »Rauchfleisch» lät, förutom den ordinarie betalningen, en extra, liten hamburgerschilling ligga qvar på bordet, blef jag snart en kärkommen gäst hos Heinrich, Fritz, Georg och hvad de hette, alla dessa trohjertade tyska ynglingar, hvilka aldrig föraktade en schilling och derför alltid visste att finna plats för mig, äfven om hela rummet var fullsatt med affärsmän, som pustade ut förskräckliga rökhvirflar, på samma gång de förtärde alla möjliga kolonialdrycker samt grundligt genomtuggade »Börsen-Halle», »Freyschütz», »Kölnische Zeitung» och annan substantiel tysk hvardagsmat.
