— Hvad säger du, — sporde fru Schmidt, med en anstrykning af förskräckelse, — har vår brorson blifvit en hindu, en afgudadyrkare?
— Åh, så farligt är det väl icke, svarade herr Schmidt småleende. — Han kan ju i sitt hjerta vara lika god kristen, fastän han förstår sig på att handla med hinduerna.
— Men, pappa, när kommer kusin Wilhelm? — frågade Elise med det allra vackraste deltagande för hinduen måladt i sina ögon.
— Det kan jag icke säga dig, mitt barn, men troligtvis blir det snart nog. Jag förmodar att han redan är på väg hit.
— Hör du, Elise lilla, — tillade herr Schmidt efter en stunds uppehåll, — är det verkligen din oöfvervinnerliga önskan, att bese främmande länder, så får jag väl försöka att hitta på något ressällskap åt dig. Jag har hvarken tid eller lust att följa med, och så är väl förhållandet äfven med din mor.
— Jag vill visst icke gifva mig ut på äfventyr! — utropade fru Luise nästan förskräckt. — Jag kan icke lefva på något annat ställe i verlden än vid Alter Wandrahm, i det gamla kära huset, vid sidan af min gamle Johann Gottschalk och omgifven af hela mitt stora hushåll.
— Det är icke heller någon brådska med den der resan, — tillade fröken Elise, och ännu en gång blefvo hennes skära kinder högröda.
— Jag vet ju icke när din kusin Wilhelm kommer hit, — anmärkte fadern, och åter syntes ett svagt småleende i grannskapet af tobakspipans munstycke.
