Wilhelm ännu tyckte mycket om henne, och hon hade å sin sida visst ingenting emot kusinen.
I förra århundradet lefde i Hamburg en »småborgare», som hette Schmidt. Det namn, han bar, egdes af ett par tusen andra »småborgare» i den gamla hansestaden, och ingen hade väl fästat någon särskild uppmärksamhet vid denne Schmidt mer än vid alla de andra, om icke Caspar Schmidt, den ifrågavarande mannen, blifvit ett allmänt samtalsämne för hela staden genom den stora rikedom han plötsligt visade sig ega.
Caspar Schmidt hade en liten »Materialwarenhandlung» i hörnet af Schaarmarkt och Venusberg. Liksom alla andra »Materialister» på den tiden, stod han sjelf med sitt blåa förkläde hela dagen innanför disken och vägde upp socker och såpa och hvad för öfrigt hörer till den affären.
Om han var godt känd i sitt qvarter, endast beskyld för att vara för noga på vigten, så var han deremot alldeles okänd för »storborgarne» i staden, de högdragna grosshandlarne. Men en dag berättades på börsen, att en liten »Materialist» vid Schaarmarkt hade köpt ett af de största husen vid Alter Wandrahm, der han ämnade öppna handel i gross och derför sökte att blifva »storborgare». Denna sin ansökan understödde han med en gåfva till ett par offentliga välgörenhetsinrättningar, och sades det, att det sammanlagda beloppet uppgick till hundratusen mark courant.
Det var fabelaktigt, och »storborgarne» på börsen ville i början icke tro på något sådant; men fakta tala och öfvertyga, och så blef Caspar Schmidt snart också en af de förnämsta »storborgarne».
