brådtom och tycker inte om folk, som hindra mig. Tid är pengar, min flicka lilla.
Det var Wilhelm Schmidts helsning, då hans vackra kusin Elise med glädjestrålande blickar skyndat honom till mötes.
Hon stannade plötsligt och stod som förstenad. Hvar var »den sköne mannen från Österlandet»? Hvar det mörka lockiga håret, de blixtrande ögonen, hvar alla de andra företräden, hvarmed Elises fantasi utsmyckat kusinen?
Fröken Elise såg en visserligen storväxt, men på samma gång ganska korpulent herre, hvilken tycktes vara närmare fyrtio än trettio år, med ett utseende som lindrigast kunde kallas simpelt, med skallig hjessa, omkring hvilken några blonda hårtestar svajade för luftdraget i den stora förstugan, med ljusblå, intetsägande ögon och en hy, som på ett vulgärt språk kunde kallas rödfnasig.
Detta såg den unga flickan till sin obehagliga öfverraskning, och alla hennes vackra drömmar voro på en enda gång bortblåsta. Hon kunde ej heller underlåta att höra kusinens simpla uttryck, och för att undvika både hvad hon såg och hvad hon hörde, skyndade hon in i sitt rum, för att ännu en gång tänka på den kusin Wilhelm, som så länge bott i hennes fantasi. Det var den bilden, hon ville behålla åtminstone i det längsta.
— En äkta hindu! — fortfor herr Schmidt att upprepa för sig sjelf, och alltid tillade han: — Men också en äkta hamburgare. Tid är pengar, sade han till Elise. Det är bra sagdt, isynnerhet af en ung man, som icke är mer än tjugosju år. Hon blef en smula förvånad, tror jag, öfver så mycken
