verldserfarenhet. Åh, hon måste tycka om honom redan. Nå, nå, få se hvad det kan blifva. Vi vilja först pröfva honom på kontoret. Gör han der gagn för sig och kan han fortfarande sköta de ostindiska affärerna, så må flickan i Guds namn få sin vilja fram och blifva fru Elise Schmidt, född Schmidt, i firman Schmidt, Schmidt & Schmidt. Det låter icke så illa, skall jag säga, och börsen kan icke hafva något att invända mot den associationen.
— Nu har jag sett honom! — utropade Max Keller en stund derefter, då han efter något utgöromål åter inträdde på kontoret.
— Nå? — blef det gemensamma utropet från kamraterna.
— Jo, det var mig en vacker hindu, — svarade Max Keller och gjorde af Wilhelm Schmidt ett porträtt, som icke smickrade det ringaste.
Gustaf Blom, hvilken fortfarit att studera brefkopieboken, skrattade riktigt hjertligt och med en för honom sjelf oförklarlig känsla af belåtenhet, då Max Keller skildrade Wilhelm Schmidts utseende. Hvad hade Gustaf Blom egentligen att göra med den återkomne slägtingen till firman? Huru kunde han vara belåten eller missnöjd med dennes yttre? Det kunde han ej sjelf förklara, men ett factum var, att Gustaf Blom under de föregående timmarne kännt sig ganska orolig och tänkt på »hinduen» med en viss motvilja. Nu tyckte han sig riktigt börja tycka om denne »hindu». Han skrattade åt porträttet, men förebrådde Max Keller att vilja göra sig lustig på bekostnad af Wilhelm Schmidt, en dugtig affärsman, som sett aflägsna trakter af verlden och dessutom var firmans ende brorson.
