rättare omöjligheten att tillfredsställa de växande fordringarne från Pferdemarkt och Reichenstrasse, och så tänkte han naturligtvis äfven på ljusa lockar och milda blå ögon, då plötsligt en annan bild stod fram för hans minne.
Hvart hade »diamantögonen» tagit vägen? Han hade helt och hållet glömt dem. Hvarför han just nu kom att tänka på dem, var kanske af den orsak, att han på en stor skylt, som stod långt ut öfver gatan och hvilken fordom sannolikt varit hvitmålad, läste en inskrift i kolossala svarta bokstäfver: Ascher Lazarus.
— Ascher Lazarus! — upprepade Gustaf Blom för sig sjelf, och de mörka, blixtrande ögonen framstälde sig plötsligt för hans minne.
Det var liksom de der ögonen blickade på honom genom de stora svarta bokstäfverna. Han kunde dock icke åter känna sig så betagen i dessa ögons glans, som förut, ty de milda blå hade sedermera på honom gjort en kraftigare verkan.
Men »diamantögonen» och namnet »Ascher Lazarus» voro med hvarandra alltför nära förenade, för att Gustaf Blom ej skulle komma att i samma ögonblick tänka på såväl de förra, som det senare. Och så erinrade han sig äfven, det var den prosaiska sidan af saken, att Ascher Lazarus omtalat det han handlade med smycken och diverse kuriositeter.
Gustaf Blom hade en klenod, som följt honom troget sedan hans tidigaste barndom. Det var ett vackert guldur, som alltid utgjort hans glädje. Om han nu skulle hembjuda uret till den vänlige Ascher Lazarus, hvilken flera gånger bedt honom vara
