berättelsen om den gamla skatten, som skulle hafva påträffats i huset vid Alter Wandrahm.
Månne allt detta kan ega något samband med Peter Kühns besök hos lotterikollektören? tänkte Gustaf Blom.
Han kunde dock ej fullfölja den tankegången och ännu mindre börja några förfrågningar öfver saken; ty unga herrarne Lazarus inträdde i detsamma i butiken, och från en öfre våning, dit en bakom det myckna skräpet till hälften dold trappa ledde från en vrå i butiken, hördes en gammal qvinnoröst gällt ropa på Ascher.
— Ascher, min son! — gnällde det ofvanifrån. — Vet du icke att det är fredagsafton och att klockan redan slagit sex? Sarah och jag hafva redan prydt oss till sabbaten.
— Nu komma vi, gamla mor! — svarade kollektören och bad herr Blom ursäkta, att han icke kunde visa honom gästfrihet denna afton, hvarefter han tillsade sin son Salomon att stiga upp för att helsa på gamla farmor och lugna hennes otålighet, under det han sjelf jemte Nathan stängde butiken, när herr Blom aflägsnade sig.
Ascher Lazarus bugade sig ett dussin gånger och förklarade sig tröstlös öfver att på detta sätt bemöta en så värderad person, som herr Blom, hvars besök han länge efterlängtat; men kunde han i största hast, innan Nathan satte bommen för dörren, stå till tjenst med en hel lott eller en half, ja till och med kanske med blott en fjerdedels lott till Hamburger-Stadt-Lotteriet eller Braunschweiger eller Frankfurter eller något annat garanteradt lyckolotteri, skulle det vara honom ett stört nöje.
