kallar ni mig icke en »gammal obarmhertig jude», som jag får höra af så många oduglingar, hvilka komma att sluta på Raboisen eller kanske ännu högre upp i galgen. Hur kan man begära att jag skall gifva kredit åt en galgkandidat? Ni är icke af det slaget, herr Blom. Det ser jag och derför har jag förtroende för er. Jag vet att jag får igen mina pengar med goda ärliga sex procent och en liten dusör för besväret. Det enda jag har emot er, herr Blom, är att ni icke vill försöka er lycka på »Stadtlotteri» eller det Braunschweigska eller något annat, som jag har i min kollektion. Ni gör orätt, herr Blom, mycket orätt. En hundratusen mark courant kunde icke skada er. Jag utsprider aldrig några hemligheter, men det kan jag säga er, att ett par af edra kamrater på kontoret hedrar min kollektion med sitt förtroende.
— Nå, huru mycket hafva de vunnit, herr Lazarus?
— Herr Blom, ännu hafva de just icke vunnit mycket, men det kommer, tro mig att det kommer, blott man är ihärdig ... Det var en ung herre i en annan firma, som besökte mig nästan dagligen. Jag trodde det var för min Sarahs vackra ögon ... ack, herr Blom, om ni visste hvad fadershjertat svider, när jag talar om min Sarah, mitt fagra barn, som för alltid är förloradt för mig ...
— Hvad säger ni, herr Lazarus? — utropade Gustaf Blom. — Är er dotter förlorad?
— Herr Blom, herr Blom, — klagade den gamle — Sarah har blifvit skådespelerska. Hon är engagerad vid Stadt-Theater.
— Åh, det gläder mig att höra, herr Lazarus.
