— Er gläder det kanske, men icke mig, hennes gamle far. Hon skulle ha gift sig med Simon Pranger, som gör ett så godt »Geschäft» i statspapper, och i stället går hon till teatern ... Ack, herr Blom ... men den der unge herrn, jag talade om, köpte slutligen en lott, det var en half, herr Blom, och vid Israels Gud vann han icke bortåt femtiotusen mark. Efter mitt och stadens afdrag hade han ännu rätt vackert qvar, gaf sig af till Paris och Italien och drifver nu ett skönt »Vergnügungs-Geschäft» ... Ni gör orätt, herr Blom, som icke vill försöka med t. ex. en liten åttondedel.
Så tog kollektören alltid fram lottsedlarne, bredde ut dem på disken, midtibland de många glänsande föremålen af guld, silfver, messing, förgyld och oförgyld koppar, och sade att det var mycket goda lotter, hvarefter han ofta sänkte det grålockiga hufvudet i handen och suckade öfver sin dotter Sarah, som trotsat faderns vrede och farmoderns förbannelse och uppträdt såsom skådespelerska.
— Sarah Lazarus blir en stor skådespelerska, — sade Gustaf Blom då alltid, ej blott för att trösta den stackars kollektören, utan emedan det verkligen var hans åsigt och emedan »diamantögonen» ännu kanske utöfvade sin verkan på honom, så ofta han såg dem, fastän han för öfrigt icke mera kände sig betagen i dem.
Huru kunde Gustaf Blom numera tänka på andra ögon, än milda blå, och särskildt på de milda blå, som han såg dagligen i det gamla köpmanshuset vid Alter Wandrahm? Hade icke dessa ögon under vintern börjat alltmer betrakta honom?
