Hade de icke slutligen, när våren kom, smålett åt honom? Gustaf Blom hade bestämdt märkt, att fröken Elise smålett åt honom med ögonen, fastän aldrig något leende syntes på hennes läppar, när han egnade henne sin ödmjuka helsning, och, så ofta tillfälle erbjöd sig, sade henne några artiga ord.
Gustaf Blom var visserligen ännu den förtröstansfulle unge mannen. Det kunde aldrig falla honom in att misströsta om framtiden. Men han blef försagd hvarje gång han sammanträffade med fröken Elise. Han sökte dagligen ett sådant sammanträffande, han längtade derefter med brinnande ifver, men så snart han fick sin längtan uppfylld, stod han der helt tafatt. Det är ett gammalt och säkert tecken på verklig kärlek, säga de sakkunniga, och som fruntimmerna alltid äro sakkunniga samt Elise Schmidt var ett sannt fruntimmer, så förstod hon otvifvelaktigt huru det stod till med Gustaf Bloms känslor.
Huru det stod till med hennes egna kunna vi naturligtvis icke med bestämdhet angifva, men visst är att hon aldrig undvek den unge mannen, fastän hon rodnade hvarje gång hon såg honom, rodnade ännu starkare, då hon såg hans förlägna rodnad, och talade nästan ännu mindre än han vid sådana tillfällen.
Det uppförande Elise iakttog mot sin kusin var af helt annan beskaffenhet. Hon kände aldrig sina kinder glöda, när hon sammanträffade med Wilhelm Schmidt. Hennes hjerta klappade icke hårdare än vanligt. Helst undvek hon ett sådant sammanträffande, men om det ej kunde undvikas, visade hon sig mycket likgiltig. Hon talade och
