svarade helt obesväradt, men förblef fullkomligt kall.
— Du är just en ispigg, min lilla unge, — plägade Wilhelm Schmidt säga till sin vackra kusin.
Det var på det viset han tilltalade henne, fortfarande behandlande henne såsom ett barn, inför hvilket man ej behöfver visa sig älskvärd. Elise behandlade honom å sin sida såsom en för huset likgiltig person. Det gamla barnatycket för kusinen var helt och hållet utplånadt. Detta syntes ock i hennes uppförande och började slutligen oroa sjelfva Johann Gottschalk Schmidt, hvilken icke kunnat tro annat, än att hans dotter måste känna sig på det eldigaste betagen uti en så fullkomlig affärsman, som Wilhelm Schmidt.
Wilhelm Schmidt var verkligen en utmärkt korrespondent och en god, beräknande affärsman. Hela hans yttre och inre menniska hade »gått upp» uti affärerna. »En äkta hindu», brukade farbrodern fortfarande säga och lika säkert tillägga »men på samma gång en äkta hamburgare».
Att hans vackra kusin, »den sötungen», som han helt vårdslöst plägade kalla henne, icke visade honom särdeles stor tillgifvenhet, bekymrade honom föga. Sådant skulle nog komma med tiden, om ett par år eller tre, då det kunde vara lagom att gifta sig, tänkte Wilhelm Schmidt. Att någon friare skulle infinna sig innan den tiden och taga bort lilla Elise, kunde han aldrig föreställa sig. Dessutom gaf han sig icke tid att tänka på den saken särdeles mycket. Han hade så mycket att göra, och ibland annat hade han inledt en hel mängd affärer på Ostindien för firmans räkning.