Så stodo sakerna ungefär ett år efter Gustaf Bloms ankomst till Hamburg, den söndagen, då han promenerade på vallarne och från Elbhöhe betraktade utsigten öfver floden och motliggande stranden. Det var, som sagdt, en vacker vårdag.
»Das Leben ist doch schön», gnolade en bekant röst bakom honom. Det var Max Keller, hvilken också promenerade på vallen och kommit till Elbhöhe.
— En herrlig söndag, — sade Max och stälde sig bredvid sin kamrat. — Hvad har ni gjort hittills i dag, Blom?
— Jag har promenerat, — svarade Gustaf Blom.
— Till fots?
— Naturligtvis!
— Det finner jag alldeles icke så naturligt. Det kan vara åtminstone lika naturligt att göra sin promenad till häst.
— För en kontorist med tolfhundra marks årlig lön?
— Hvarför icke? Jag lärer väl ej hafva mycket mer, jag, och likväl har jag ridit i två timmar i dag, hela Badestrasse utåt och sedan förbi Harvstehude till Eppendorf, der jag hvilade mig en stund vid Andreasbrunnen. Det är ett präktigt värdshus. Har ni aldrig varit der, Blom? Ni har icke följt mina råd. Jag har ej fått göra er uppfostran. Det blir aldrig något af er.
— Ah, käre Keller, ni har ju gjort mig till korrespondent i firman, — invände Gustaf Blom småleende.
— Det har ni rätt uti. Jag har verkligen
