Solen gick ned och larmet på Spielbudenplatz mattades märkbart, men i Davidsstrasse tändes lamporna i hvartenda hus, ty i hvartenda hus var en danslokal, och musiken spelade upp, under det att värfvarne ställde sig i dörrarne och uppmanade publiken att träda in.
Gustaf Blom, hvilken fann nöje i att betrakta dessa lifliga, om ock stundom rätt råa scener, uttryckte sin önskan att gå in uti en balsal och se på dansen, hvilken åstundan Max Keller visserligen fann föga öfverensstämmande med den samhällsställning, som innehades af ett par ordinarie korrespondenter hos den aktningsvärda firma, för hvilken Johann Gottschalk Schmidt var chef; men man kunde dock försöka med ett kort besök, medgaf han, och så trädde de begge kontoristerna in uti en af de många danslokalerna.
Dessa lokaler besökas nästan uteslutande af sjömän, och ett par långrockar der väcka derför en uppmärksamhet, hvilken ofta kan blifva farlig nog för dessa gentlemanlika klädespersedlars innehafvare. Så blef också förhållandet denna afton.
Vid de begge vännernas inträde i salen, der dansen redan var i full fart, riktades blickarne genast på de inträdande, och man hörde ett tydligt ogillande från sjömansjackornas innehafvare.
Max Keller var en ung man, hvilken gerna lefde med i stora verlden och under vanliga förhållanden uttryckte sitt sublima förakt för »massan». Han var medlem af en fri republik, men derför icke någon god demokrat. Då han förnam det ogillande sorlet, retades hans stolthet, såsom son af en aristokratisk »storborgare», och han yttrade helt högt till
