sin vän något som lät liksom en hotelse mot det »dumma packet».
Man började skocka sig omkring de begge kontoristerna.
En väldig sjömansnäfve lade sig med omild tyngd på Max Kellers bröst, men kontoristen, hvilken icke fördrog ett sådant närmande, förpassade med stadig hand den påflugna matrosen ett godt stycke in bland de dansande, hvilka genom denna oväntade projektil bragtes i oordning.
Dermed var signalen gifven till batalj och dennas utgång hade tyvärr icke blifvit tvifvelaktig för de begge kontoristerna, om ej en flock polismän i samma ögonblick skyndat in i salen för att stilla oväsendet.
Matroserna, hvilka lika litet fördrogo polismaktens uppträdande på deras bal, som de ville tåla några andra »långrockars» närvaro, vände sig nu mot ordningens upprätthållare, och det var endast genom ankomsten af en patrull »Hanseater», regulier militär, som lugnet kunde återställas. De flesta matroserna lyckades dock tränga sig ut ur danssalen och försvunno snart nedåt hamnen, under det endast några få qvarhöllos af polismännen.
Men bland de qvarhållna befunno sig äfven de båda kontoristerna, af hvilka åtminstone en, sannolikt begge, det kunde polismännen ej sjelfva så noga säga, deltagit i bataljen och som derför förklarades skyldiga att följa med till arresthuset på Grosse Neumarkt.
Max Keller och Gustaf Blom protesterade på det lifligaste och försäkrade att de varit de anfallne, som endast försvarat sig mot öfvermakten. Begge