Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/145

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
138

uppgåfvo sina namn och den firma, hos hvilken de voro anställda, samt anhöllo derefter att blifva genast försatta på fri fot.

Max Keller, son till en »storborgare» i Hamburg, ansågs, efter den afgifna förklaringen, kunna utan våda för den allmänna säkerheten lössläppas; men detta kunde omöjligt gå för sig med Gustaf Blom, som var utländing och ej ens kunde uppvisa sitt »uppehållskort», ett för hvarje främling, hvilken icke dref egna affärer, alldeles nödvändigt dokument.

Gustaf Blom måste alltså, i sällskap med de arresterade matroserna, följa polismännen. Max Keller protesterade då ytterligare och ville icke höra talas om någon skiljsmessa från sin kamrat. Men hans protester blefvo utan påföljd. Han tilläts ingalunda att gå i arrest, då polisen för öfrigt ansåg sig säker om hans person.

Under dessa fåfänga bemödanden från de begge kontoristernas sida, bläddrade poliskarlarnes förman i en gammal anteckningsbok, som han letat fram ur sin rockficka och betraktade derunder i smyg Gustaf Blom med misstänksamma blickar. Slutligen tycktes han hafva funnit hvad han sökte i sin bok. Han vände sig nu direkte till Gustaf Blom och underkastade honom först en i den unge kontoristens ögon ganska näsvis granskning.

— Ni heter Gustaf Blom? — frågade polisförmannen.

— Det har jag ju nyss uppgifvit, — svarade den tillfrågade, ej så litet förnärmad öfver det inqvisitoriska i polismannens uppförande.

— Godt! Ni är från Stockholm? — fortfor polismannen.