bänken och slagit sig ned på densamma, stödjande hufvudet mot den hårda kalkväggen. Det var den minst goda hufvudkudde han någonsin begagnat. Den lockade honom ej heller till sömn, men väl till dystra betraktelser.
Hvad skulle herr Johann Gottschalk Schmidt säga? Huru skulle väl fröken Elise mottaga underrättelsen, i fall den olyckligtvis nådde äfven henne, att en af firmans kontorister blifvit arresterad uti en offentlig lokal och förd till det pittoreska huset på Grosse Neumarkt?
Han klassificerade sig helt enkelt såsom »en af firmans kontorister» och djerfdes för närvarande icke tänka på möjligheten af en från kamraterna skiljd benämning hos fröken Elise.
Allt detta gaf tillräcklig anledning till sorgliga betraktelser. När han derjemte tänkte på den min som Wilhelm Schmidt skulle göra vid underrättelsen om äfventyret, blef han ännu dystrare till sinnet. Wilhelm Schmidt var icke hans vän och komme måhända att begagna sig af denna olyckliga affär för att göra Gustaf Blom stor förargelse, kanske för att alldeles störta honom.
Hvad gjorde väl Max Keller nu? Det blef Gustaf Bloms nästa betraktelse. Skulle Max Keller vidtaga några åtgärder för att befria sin vän? Gustaf Blom kunde visserligen icke föreställa sig, att Max Keller skulle i spetsen för ett kompani af borgargardet rycka an mot vakthuset på Grosse Neumarkt, belägra det och uppfordra kastellanen att utlemna fången, eller att han skulle uppbåda firmans hela kontors- och arbetaremanskaps-personal för att storma det gamla, pittoreska huset och med våld
