slutligen komma till någon upptäckt i afseende på den hemlighetsfulla båtfärden, med hvilken han slutat sin första dag i Hamburg.
För egen del behöfde han ju icke frukta något, ty han var fullkomligt oskyldig, men affären kunde måhända, och detta hoppades Gustaf Blom på det lifligaste, leda till en upptäckt som för Peter Kühn, »sjöröfvaren» blefve obehaglig nog.
I hvad fall som helst, tänkte Gustaf Blom vidare, skulle han sjelf nog reda sig ur trasslet. Hans goda förtröstan hade icke öfvergifvit honom. Men mindre behagligt var det likväl, att tillbringa natten på en hård träbänk, lutad mot en ännu hårdare vägg, på ett par alnars afstånd från en eländig brits, på hvilken åtskilliga medlemmar af samhällets afskum snarkade. Situationen kunde gifva anledning till ganska dystra funderingar.
Så kastades Gustaf Blom mellan hopp och fruktan, och för hvarje sådan omkastning stötte han hufvudet helt ofrivilligt, men icke derföre mindre hårdt mot den meromnämnda hufvudkudden. Slutligen blef den kroppsliga tröttheten honom öfvermäktig, och trots den obeqväma ställningen, trots alla de tankar, som sysselsatte honom, samt trots det obehagliga grannskapet och den odrägliga atmosferen i rummet insomnade fången, men fortfor att i drömmen sysselsätta sig med utsigterna för morgondagen och med minnena af gårdagen oredigt blandade med aflägsna hågkomster.
Han tyckte sig åter vara på Spielbudenplatz, såg charlataner och »artister» af alla slag, hörde lejonens rytande och papegojornas pladdrande. Nathan Lazarus kom fram och visade ett par
