jerngallerna i det lilla, sneda fönstret och gaf en matt, men alldeles tillräcklig belysning åt de obehagliga föremålen i rummet.
Från den ena britsen, der de ordinarie innevånarne gäspande började morgna sig och presenterade några mer och mindre skurkaktiga fysiognomier, syntes kastellanen krafla sig upp.
— Min herre, — skrek fångvaktmästaren, vändande sig till Gustaf Blom, — vet ni hvad det kallas att misshandla en embetsman i den höglofliga senatens tjenst?
Nej, det visste icke den tillfrågade och ej heller tycktes han bekymra sig om att få veta det, men till sin förvåning fann han att det varit kastellanen i egen myndig person, och icke Peter Kühn, som af honom förpassats till britsen.
Kastellanen betraktade den trotsige unge mannen och tycktes fundera på huru en sådan gäst egentligen borde behandlas. Han var sannolikt ovan vid ett slikt uppförande inom den lokalen. Slutligen tycktes han komma till den åsigten, att personen borde kanske bemötas med en smula undseende. Icke hade fången haft stor kassa, det hade kastellanen nog funnit vid visitationen förliden afton, och ej heller några andra dyrbarheter; men det kunde ju hända, att den arresterade likväl icke hörde till det vanliga slödder, som söndagsaftonen plägade föras till arresten. Man måste vara försigtig, något litet slug och väl se sig för, tänkte kastellanen. Hans uttryck och hela hållning visade tydligt att hans tankar föllo sig så.
Följden af dessa funderingar blef att kastellanen lyfte något på mössan och frågade med ett uttryck,
