— Nej, låt oss höra. Ni är alltid så väl underrättad, herr Schnepfenthal.
— Den brottslige skall alltid upptäckas, — inföll doktor Molkenhaus. — Det påminner mig om en historia från min studenttid i Göttingen, som jag icke ännu berättat ...
— Bäste herr doktor, låt oss först få höra hvad herr Schnepfenthal har att meddela. Vi minnas ju alla det förskräckliga mordet vid Kloster Thor. En gammal rik man, som bodde något ensligt, förlorade lifvet och på samma gång en hel mängd dyrbarheter.
— Det kunde kanske hafva varit nog att han gick miste om lifvet, — anmärkte Max Keller, och tillade smågnolande: »Ach, das Leben ist doch schön».
— Se så, intet skämt, när herr Schnepfenthal vill berätta oss en så ohygglig historia! Var så god och fortsätt, herr Schnepfenthal, — uppmanade herr Ucker.
— Den brottslige är en ung man, mina herrar, med fördelaktigt utseende och lärer tyvärr vara anstäld hos en af våra förnämste firmor, — sade herr Schnepfenthal.
— Hos hvilken?
— Det har jag ännu icke kunnat få veta, men i morgon skall jag taga reda på saken. Jag har fått ett nytt parti hudar att sluta bort, undersköna hudar, mina herrar, och skall nog komma underfund med den mystiska historien ... Ett glas, herr Schrollenstein! ... Emellertid är hvad man nu upptäckt af följande beskaffenhet: En ung man hade i går öfverfallit en hel skeppsbesättning uti en teater vid
