fönstergallerna under de dystraste betraktelser. Något sådant öfverensstämde likväl icke med Max Kellers lynne. Han var outtröttlig i sina försök, men då han med dem icke uträttade något, sökte han förströelse och gick ned i ostronkällaren för att supera så gladt som möjligt med herr Unbescheiden och de öfriga, som glammade omkring ostronfaten och de långhalsade buteljerna, berättande om ohyggliga brott och andra intressanta tilldragelser inom samhället samt uppskjutande till morgondagen tankarne på de allvarliga tingen, det är de kommersiella bestyren.
Max Keller hade emellertid plötsligt tystnat. Han kände sig mindre behagligt stämd genom herr Schnepfenthals berättelse. Dagen derefter skulle hela Hamburg veta namnet på den person, som genom ett så oförklarligt misstag; ty det måste vara ett misstag, upprepade Max Keller för sig sjelf; blifvit fängslad för ett ohyggligt brott. Något sådant måste förekommas.
Hans väns namn kunde icke prisgifvas åt nyfikenheten, sqvallret, oriktiga utläggningar och alla de dumma historier, som pläga åtfölja en brottmålsransakning, der ännu ingenting är uppdagadt. Firmans namn kunde ej heller på detta sätt göras till föremål för samtalen i staden. Johann Gottschalk Schmidt måste sjelf ännu en gång taga saken om hand. Detta blef alltmera klart för Max Keller, och ehuru aftonen var temligen långt framskriden samt principalen en man med gamla vanor, hvilka förde honom tidigt i säng, beslöt Max Keller att ännu en gång redan samma qväll försöka erhålla ett
