att han som bäst arbetade på Gustaf Bloms befrielse.
— Det göra vi också — menade hr Krull, — och ansåg att man borde göra något »à conto meta» för att lyckas bättre.
Hr Wulff föreslog att man skulle gå ned i Gödekes vinkällare för att Max Keller måtte få höra hvarom frågan var. Man kunde icke på gatan afhandla en så vigtig affär.
Ehuru Max Keller fruktade, att han skulle förspilla en dyrbar tid, ville han dock erfara hvad kamraterna hade att meddela och följde dem derför till den föreslagna lokalen, passerade utför en brant trappa och satt snart vid en »Polnisch Roth» emellan hr Wulff och hr Krull, af hvilka hvar och en också hade ett sådant stort glas rödt vin framför sig. En »Polnisch Roth» underlättar betydligt konversationen, synnerligen om den åtföljes, såsom händelsen var hos herrar Wulff och Krull, af en smörgås med »Rauchfleisch».
Det var således en annan del af det underjordiska Hamburg, dit Max Keller nu kommit, och temligen olika den ostronkällare, han nyss lemnat. Lokalen bestod af blott ett enda rum, med hvälfdt tak, från hvilka några med stora gröna skärmar försedda lampor koncentrerade sitt ljus på de under dem befintliga borden, skarpt belysande gästernas ansigten samt de gnistrande stora vinglasen, under det öfriga delar af rummet förblefvo ganska mörka, lemnande till och med åtskilliga djupa vrår här och der i den svartaste natt.
Det var en tafla, sådan Hasenclever skulle målat då hrr Krull, Wulff och Keller slogo sig ned vid
