ett ledigt bord, något afsides från hrr Fischer Schreyer och flera andra »småborgare», hvilka läste dagens tidningar, politiserade och reqvirerade nya upplagor af vin från värden, som hade sin plats i en af de mörkare vråarna, bakom en liten disk, belastad med åtskillig torrföda.
Herrarne från firman Schmidt, Schmidt & Schmidt kunde dock icke undgå att höra det samtal, som fördes vid hrr Fischers och Schreyers bord och de funno att det rörde sig just omkring samma ämne, som på det lifligaste sysselsatte dem sjelfva.
— En ung kontorist blef i går häktad, det vet jag, ty jag har talat vid sekreteraren hos »polisherren» — sade herr Fischer och tog sig en dugtig klunk rödt vin — och från annat håll har jag hört, man har sina kanaler, skall jag säga herrarne ... jag har hört att flera personer äro inblandade i den gemena historien. En gammal pantlånare vid Neuer Steinweg har befunnits innehafva en hel mängd dyrbarheter, som tillhört den mördade. Först och främst har man igenkänt en ring af mycket stort värde och pantlånaren har tvungits erkänna att ringen blifvit pantsatt, eller kanske den blifvit såld, det är ännu icke utredt, af en »Quartiersman», som hjelpt mördaren att fly och sedan gömt honom hos sig uti en källareboning vid en »Fleth» ... Åh, det är en högst invecklad och mycket ohygglig historia, mina herrar.
— Ja, herr Fischer, det är upprörande, — bekräftade herr Schreyer, — synnerligen när man tänker på huru stora skatter vi måste betala till staden, utan att derför vara skyddade mot rån och
