från detta rum och följaktligen varit der samtidigt med lotterikollektören, den »lumpne schackerjuden», såsom den stormodige »storborgaren» plägade kalla honom, kände han sig ännu mer förvånad. Här skedde mycket underliga ting.
— Hvad har ni sagt åt principalen? — sporde Max Keller, vändande sig till Peter Kühn.
— Intet! — svarade denne i sin vanliga sturska ton.
— Intet! — upprepade Max Keller, tydligen ganska belåten för egen del och likaväl kanske ej fullt nöjd med svaret i dess allmänhet.
Vid ljudet af Max Kellers röst vände Ascher Lazarus sig från bordet, rätade något på sin hopkrympta gestalt, såg på den nyss anlända med ett förebrående uttryck och utbröt slutligen:
— Herr Keller, herr Keller! Ni har gjort mig stor sorg. Min dotter Sarah har icke gjort mig värre.
— Lugna er, käre Lazarus, — sade Max Keller något öfvermodigt och med den sorglöshet, han vanligtvis visade, men som efter samtalet med herr Krull och herr Wulff tycktes hafva öfvergifvit honom, ända till dess Peter Kühns försäkran om att icke hafva uppenbarat något för principalen gaf honom den åter. — Lugna er, pappa Lazarus! Det är ju icke ni, som sitter på Raboisen.
— Det fattades blott att jag äfven blef förd i fängelse, — jämrade sig kollektören. — Har man icke redan beröfvat mig mitt goda namn eller försöker åtminstone med alla krafter att göra det? Och den stackars herr Blom! Huru skall det gå
