med honom? Icke kan han vara skyldig till något brott, en så beskedlig ung herre.
— Jag har kommit hit för att tala med Peter Kühn, — sade Max Keller, utan att vidare höra på kollektörens jerimiader. — Men efter jag finner er också här, Lazarus, så tror jag att jag talar med er begge på samma gång. Först skulle jag dock vilja veta hvad det är för ovanligt som är på färde, då sjelfva Johann Gottschalk Schmidt infinner sig hos sin husdräng för att hålla öfverläggningar med Ascher Lazarus, hvilka just icke annars åtnjuta äran af den store affärsmannens umgänge.
— Ni såg då herr Schmidt? — frågade Peter Kühn med mindre säkerhet än vanligt.
— Visst såg jag honom. Skulle han vara här incognito, borde ni icke hafva eklärerat honom i er trappa och långt ut på den här snygga gatan.
— Herr Schmidt har ingenting att förlora, han, — inföll Ascher Lazarus, — det vill säga, att hans goda namn och rykte kommer ingen åt, äfven om man ser honom midtuti natten komma upp från en eländig källarvåning vid Binnen-Hafen. Man hämtar honom minsann icke upp i polisen för att förklara hvad som är dunkelt, såsom man gör med en stackars lotterikollektör, som har sin lilla butik vid Neuer Steinweg. Den här republiken har underliga föreställningar om medborgarnes likhet inför lagen.
— Ni pratar dumheter, Ascher Lazarus, — inföll Max Keller. — Är väl Johann Gottschalk Schmidt skyldig till något, hvarför man kunde hämta honom till polisen?
— Är jag skyldig? — skrek Ascher Lazarus.
