Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/183

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
176

— Är det kanske jag som slagit ihjäl den gamle herrn vid Kloster Thor?

— Det vet jag icke, — svarade Max Keller leende. Han tycktes återfå sitt vanliga goda lynne; men derefter tillade han allvarsammare: — Att det icke är Johann Gottschalk Schmidt, som gjort det, derom är jag öfvertygad.

— Ni skämtar, herr Keller, — genmälde lotterikollektören med fortfarande samma eländiga uppsyn. — Det passar er just att skämta i denna ohyggliga sak ... Är det icke för er skull jag blifvit ansatt af polisen? Har jag icke gjort mig misstänkt för någonting riktigt gement och förskräckligt endast för att hålla mitt ord — förbannad vare den stund, då jag gaf det ordet — och för att icke skaffa er ledsamheter? Vet jag hvarifrån ni fått den fördömda ringen?

— Lugna er, herr Lazarus, säger jag ännu en gång — tröstade Max Keller. — Ni står ju icke ensam och ej heller i främsta rummet? Det är ju Peter Kühn, som slutligen får redogöra för åtkomsten af ringen?

— Men Peter Kühn tiger. Den tjurskallen säger icke ett enda ord. Stod han icke här nyss på stunden tyst som en gammal graf med uppsträckta fingrar i sten; sådana der grafvar, som ni ser på våra israelitiska begrafningsplatser. Den stolte herr Schmidt, som vill att alla skola böja sig för honom, kunde icke förmå honom att komma fram med en enda stafvelse. Huru skall detta sluta? Jag måste stänga butiken och dö af svält med min gamla mor, som annars aldrig dör. Jag är den olyckligaste man i Hamburg. Min Salomon och min Nathan