skola blygas för mig och åt min Sarah skall man kanske hvissla på sjelfva Stadt-Theater ... Allt detta är ert fel, herr Keller, och om jag gjorde rätt så satte jag er också på Raboisen. Ni vet att jag kan sätta er på Raboisen.
— På Winzenbaum, menar ni väl, gamle hederlige Ascher Lazarus, — sade Max Keller, helt lugnt. — Det är der man placerar bysättningsfångar och icke på Raboisen.
— Nej, jag kan sätta er på Raboisen, herr Keller, — försäkrade lotterikollektören, — och ni förtjenar att komma dit.
— Först skola vi försöka att få Gustaf Blom derifrån, — invände Max Keller. — Icke sannt, min vän Lazarus?
— Jo, nog är det sannt, herr Keller — svarade Ascher Lazarus åter helt undergifvet och upphörde plötsligt att jämra sig. — Den gode herr Blom måste först och främst räddas.
— Det är just derför jag kommit hit, — menade Max Keller. — Vi måste tänka ut ett sätt, som kan frälsa Gustaf Blom, utan att på samma gång störta mig.
Derefter hölls i underjorden en öfverläggning, som drog ut långt in på natten, långt efter det herr Grünbein i sällskap med herr Barwasser, doktor Molkenhaus och de andra glada herrarne lemnat ostronkällaren och sedan herr Krull och herr Wulff druckit sina »Polnisch Roth» och samtidigt med herrar Schreyer och Fischer begifvit sig från Gödekes vinkällare.
