XI.
Återigen i den stora förstugan vid Alter Wandrahm.
Påföljande morgon syntes Johann Gottschalk
Schmidt vandra oroligt fram och tillbaka i den
stora förstugan i sitt hus. Han rökte sin
morgonpipa i en sinnesstämning, som för honom var
mycket ovanlig och hvaraf man dagen förut ej heller
märkt något spår. Det föreföll honom såsom
fruktade han att få alla sina vexlar tillbakaskickade
under dagens lopp, såsom skulle han icke hafva
något conto mer i banken, inga thaler mer i
kassakistan, ingen kredit på börsen, såsom skulle hans
mångåriga affärsvänner icke längre vilja känna
honom.
Något hade inträffat, som herr Schmidt aldrig kunnat ana. Ett af hans biträden på kontoret satt fängslad på Raboisen, och principalens bemödanden att mot sin egen borgen få tillåtelse att åtminstone tills vidare taga den fängslade ur arresten hade helt och hållet misslyckats.
— Hvad vill detta säga? — upprepade herr Schmidt oupphörligt för sig sjelf. — Skall en storborgare i Hamburg icke vara så pass betrodd? Har jag då ingen kredit längre? Tror man att jag ämnar bedraga rättvisan på hvad hon kanske anser för sitt byte? Är jag då icke längre Johann Gottschalk Schmidt?
Han började vandra med ännu hastigare steg, rökte med ännu kortare och mer afmätta drag ur pipan, var än vid dörren åt gatan, bland balar och packor, lårar, kistor och fat, än vid dörren åt
