gården, der man äfven denna morgon såg fru Luise och fröken Elise flitigt sysselsatta.
Johann Gottschalk Schmidt gaf dock icke akt på sin hustru och sin dotter den dagen och han såg ej heller huru folket i förstugans nedre del ofta läto arbetet hvila och med förvånade blickar betraktade principalen.
— Här måste något ännu värre hafva inträffat, än att herr Blom kommit på Raboisen — hviskades bland arbetsmännen. — Vår gubbe ser ju halfvriden ut i dag. Icke kan han väl taga så illa vid sig öfver att en kontorist blifvit arresterad.
— Men skada på karl var det. Herr Blom är en flink herre och alltid vänlig mot oss.
— Icke kan han hafva gjort något ondt. Han kommer nog lös igen. Det borde väl herr Schmidt också kunna inse ... Men det börjar åter glunkas om den gamla skatten, som skall ligga gömd någonstädes här i huset, gamla Caspar Schmidts skatt, och jag hörde en af pigorna tala om att patron, hvilken nog vet hvar skatten finnes, men icke vågar röra den, ty då kommer det förskräckliga olyckor öfver firman, utan bara går och ser på den, i går funnit den betydligt minskad. En del af skatten lärer hittat vägen till en pantlånare vid Neuer Steinweg, och tjenstflickorna säga att det är samma man, som af Peter Kühn mottagit den der ringen, som tillhört den stackars karlen vid Kloster Thor.
— Ja, få se hur det nu går med den sturske Peter Kühn. Herr Blom kunde aldrig lida karlen. Det var liksom han haft aning om att komma i olycka för hans skull. Och att det är Peter Kühn, som innehaft ringen, hvilken tillhört honom, som
