Elise förlitade sig dock icke särdeles mycket på Max Keller. Dagen förflöt för henne under ängslig förbidan, utan att någon tröstande underrättelse ingick, och när natten kom, vek sömnen från den jungfruliga bädd, der han förut alltid plägat infinna sig, mild och leende samt åtföljd af en hel skara ljufliga drömmar.
Den unge svensken, som vid sitt första inträde i hennes fars hus föreföll henne nästan löjlig, att icke säga både löjlig och påflugen, då han vågat vilja frälsa henne från en fara, hvilken alldeles icke funnits till, hade sedermera allt mer och mer börjat sysselsätta hennes tankar.
Ett slags öfverenskommelse, fastän aldrig med ord uttalad, fanns emellan Gustaf Blom och hans principals dotter, att söka hvarandras sällskap och att åtminstone med blickar säga, att de voro hvarandra visst icke likgiltiga. Längre hade det likväl icke kommit. Elise hade sannolikt icke sjelf gjort sig riktigt reda för förhållandet. Blott det visste hon, att kusin Wilhelm var henne lika likgiltig, som Max Keller och att Max Keller betydde för henne ungefär detsamma, som gamle herr Brummer, bokhållaren, för hvilken hon bestämdt icke hyste några ömmare känslor, än de som kunde rymmas i hennes aktning för hans ovärderliga egenskaper såsom firmans högst pålitlige bokförare.
Gustaf Blom stod för henne i en annan dager. Men det var kanske först dagen efter hans fängslande och under den derpå följande nattens sömnlösa timmar, hon kände att Gustaf Blom var henne kärare än allt annat i verlden. Gustaf Blom måste räddas, räddas åt henne, det var hvad hon klart
