Peter Kühn beträffar, förvånade det Elise mycket att höra, det äfven han var inblandad i misstankarne, men det gaf henne anledning att åter erinra sig orsaken till Gustaf Bloms inträde i huset, och hos henne började tvifvel uppstå mot Peter Kühns så allmänt beprisade redlighet. Det var just Gustaf Blom, som först satt denna redlighet i fråga. Gustaf Blom kunde icke hafva orätt, tänkte numera Elise, hvilken denna morgon ryste vid tanken på att hon farit alldeles ensam med Peter Kühn i en liten båt på föga besökta vatten i aflägsna delar af Hamburg. Sådana promenader ville hon aldrig mer företaga.
— Du frågar hvarför jag hyser ovilja mot procentaren vid Neuer Steinweg, — återtog Johann Gottschalk Schmidt. — Hm, en stor affärsman kan aldrig förlika sig med sådana der förrättningar. Det kan du väl finna. Den som står i förbindelse med verldens alla delar och låter sina skepp fara omkring för att predika civilisationen till de aflägsnaste länder kan icke känna sympati för den som är nog lumpen att göra i lotterisedlar och pantsedlar samt köpa gammalt skräp och dertill ej vara så noga med hvarifrån det der skräpet kommer, kanske till och med om blod skulle klibba dervid.
— Ack, fader, du är för sträng mot den stackars Lazarus, — utropade Elise, och hon var så vacker, när hon tog en oskyldig i försvar. — Jag har hört att Ascher Lazarus är en redbar man och dertill en välvillig man med hjerta för sina likars nöd. Om en fattig polsk jude kommer till honom och ber honom om en allmosa, tager han den arma religionsförvandten upp i sina rum, förplägar
