den enda stol i rummet, med undantag af den, på hvilken chefen sjelf hade tagit plats.
Jag satte mig och underhandlingen började. Som dess föremål icke hör till området för denna berättelse, kan jag saklöst förtiga dess innehåll. Deremot får jag icke dölja att herr Schmidt en gång vände sig till det mindre rummet eller skåpet och ropade:
— Herr Blåmm (det var hans sätt att uttala »Blom»), låt mig se Rescontran för i fjol.
Och ur skåpets dunkel började då den menskliga varelsen arbeta sig fram samt stod slutligen bredvid mig i den svaga belysningen uti chefens allraheligaste. Det var min gamle bekante från Alster-Paviljongen.
Jag helsade på honom, men han besvarade mycket knapphändigt den helsningen. Han tycktes liksom vilja säga: »det hör icke hit». Det var kanske opassande att helsa på en underordnad i sjelfva chefens närvaro och då frågan blott rörde sig omkring torra affärer, vid hvilkas behandling inga vanliga höflighetsformer böra komma i fråga; men jag var glad att hafva återfunnit min »vän» från paviljongen och derföre helsade jag på honom ännu en gång. Den helsningen blef alldeles ignorerad. De diskuterade min affär och jag betraktades ungefär som ett vanligt handelsbref, hvilket man nyss läst och nu lät förblifva orördt, till dess man skulle finna tid att besvara det.
Herr Schmidt var något häftig och högröstad, ty hans mening hade blifvit en smula motsagd af böckerna, men herr Blom nästan hviskade fram
