eller derför att man sett honom bortföras på en trång och smutsig kanal. Om sådana arresteringsorsaker hade han ännu aldrig hört talas, och då ett förberedande förhör anstäldes med honom i fängelset, begagnade han tillfället att i ett helt och hållet osminkadt språk säga »polisherren» allt hvad han tänkte om de hamburgska myndigheterna.
»Polisherren», en gammal hederlig senator, som kände både jus romanum och en myckenhet nyare juridik samt specielt alla hamburgerförordnanden, hade likväl ännu aldrig hört ett sådant språk och betraktade derför den djerfve fången med högsta förvåning. Han inlät sig dock icke uti någon diskussion i ämnet, utan nöjde sig med att framställa många och invecklade frågor, hvilka alla tycktes gå ut på att framkalla en tvetalan hos den tillfrågade i afseende på hans vistelseort den afton, då hans hatt upphittats eller, såsom »polisherren» envisades att kalla det, då han, »förföljd af polisen, kastat sig i en båt och lyckats för tillfället undandraga sig rättvisans arm».
Gustaf Blom var nära att förbanna den dag, han kom till Hamburg. Han kände sig uppretad mot »Ölträdgården», Ascher Lazarus och Sarahs sköna ögon, de krokiga, mörka och vilseledande gatorna, den ödsliga stora platsen, dit han kommit utan att veta huru, den smala och smutsiga gränden och framför allt Peter Kühn, som dragit honom i båten och dermed i förderfvet.
Han längtade rätt hjertligt tillbaka till sin pulpet. Han sträckte ut handen efter brefpackan, som väntade på att besvaras, men det var blott i tomma luften, och dertill i fängelseluften, han grep. Här
