någon trott sig igenkänna såsom en af de vid mordet röfvade dyrbarheterna, öfverraskade alldeles icke Gustaf Blom, då han under förhörets fortskridande derom erhöll upplysning, och att den ringen sedermera påträffats hos Ascher Lazarus, förvånade honom ej heller. Han hade ju med egna ögon sett ringen blänka i husdrängens hand och, ett par minuter derefter, observerat att lotterikollektören gömde samma ring i ett förvaringsrum uti sin butik. Men att Ascher Lazarus icke kände på hvad sätt Peter Kühn blifvit innehafvare af denna dyrbarhet, derom var Gustaf Blom på det bestämdaste öfvertygad. Ascher Lazarus är en redbar man, upprepade Gustaf Blom mångfaldiga gånger inför »polisherren».
Veckan led till slut och lördagen var kommen. Den påföljande dagen skulle blifva mycket olika den förflutna söndagen, tänkte Gustaf Blom och erinrade sig med stort nöje huru han då lustvandrat på vallarne och stått på »Stintfang», betraktande den stolta floden med de många skeppen, lustfararne och fiskarbåtarne och hela det glada, solbelysta fria, rörliga helgdagslifvet samt huru han sedan med Max Keller vandrat till Spielbudenplatz och roat sig åt de brokigt hvimlande folkscenerna. Den kommande söndagen skulle icke gifva honom ett sådant nöje. Den skulle tillbringas ensam emellan fängelsemurar, utan sällskap, utan en bok, utan ens en tidning; ty böcker och tidningar i Raboisen öfverensstämde icke med fängelsereglementet. Han skulle ej ens ega trösten af att låta sin fantasi vid röken af en cigarr göra fria utflygter utanför
